I have a confession to make..

Jag blir så arg. På alla som gnäller och klagar över att ni saknar era pojkvänner/flickvänner och ni tror inte ni kan leva om ni inte får träffa dem på några dagar. Ge er!

Jag förstår absolut  att man kan sakna, det ska man göra.
Det är hur gulligt som helst när någon säger "åh vad jag saknar Blahi.." Men inte VARJE gång man pratar, inte varje dag, inte fem minuter efter det att ni skilts från varandra och när ni ska ses dagen efter eller bara några timmar senare igen, inte när ni varit med varandra dagar i streck.

Jag kanske låter jättedum och som en bitter gammal tant, då får jag göra det!

Kom och lev mitt liv så kommer ni inte gnälla om att sakna dem mer när ni ska ses dagen efter.
Jag och min pojkvän har träffats högst en och en halv vecka denna sommar.
Vi har sovit över hos varandra 2 nätter. Träffats 1 eller 2 dagar på en vecka. Om ens det!
Jag har även en pojkvän som har någon slags "telefon fobi" han tycker inte alls om att prata i telefonen.
Vi har även bråkat grymt mycket, varje gång vi pratat i stort sett, men vi har ändå lyckats lösa det.
Man kan ju undra vad vårat förhållande har överlevt på denna sommar. Bröd och vatten kanske? Luft?
Om  jag  ska  vara  ärlig  så  vet  jag  det  inte  själv!
Kanske älskar vi varandra så mycket att det fungerar ändå?

Jag har efter denna sommar lärt mig att inte ta så hårt på de få dagar vi inte träffas. Det är faktiskt inte hela världen!
Det gjorde jag tidigare under vintern/våren. Jag saknade honom hela tiden. Så fort han gick även fast vi skulle ses dagen efter!

Jag ska aldrig mer göra så.
Den saknadskänslan som jag tidigare hade hela tiden är som borta.
Jag tänker inte lägga ned någon energi på att sakna, det blir bara jobbigt.

Det här är inget inlägg riktat till er som saknar er andra halva, inte alls.
Jag blir bara så arg, ta vara på den tiden ni får med dem istället för att beklaga er över de stunder ni inte ses!
Det är inte värt energin som går åt!

Tro mig, jag vet