Imorgon är det Lucia, som ni alla redan vet. Jag älskar den dagen, nästan lika mycket som julafton. Nu under kvällen började jag tänka mycket på Lucia och vad den innebär för oss alla. För mig och min familj har det alltid varit lite av ett firande i och med att Farfar fyller år då. Så samtidigt som jag älskar dagen, så är det blandade känslor. Jag vet inte riktigt om jag ska känna lycka, sorg eller saknad.

Sorgen jag känner av att han inte längre finns här och saknaden efter honom.
Lyckan för den tid vi fick med honom och de minnena som alltid kommer leva kvar!

Jag väljer att känna lyckan.
Jag vet att alla de ljus som brinner under Luciadagen brinner för honom och alla de sånger som sjungs är för honom.

I år är det andra julen utan honom. Samtidigt som det inte längre känns lika tungt så är det fortfarande något som fattas. Han fattas. Jultiden är den tid man vill spendera med de man älskar, sin familj och sina vänner.

Jag vet att döden är en del av livet, det är klart. Ingen kan leva för evigt. Men då ska människorna dö av ålder, inte sjukdomar och olyckor.  Farfar dog inte av ålder, utan av något som inte skulle hända. En komplikation efter en operation. Pang sa det så var han död, ingen hann med att göra något.

Jag blir så arg. Inte bara för att han dog och lämnade farmor kvar. Men arg för att jag inte fick säga hej då, arg för att jag valde att stanna hemma den dagen pappa åkte och hälsade på. Men jag ville inte se honom i en sjukhussäng, jag kunde inte göra det. Även fast han då var på bättringsvägen och de var säkra på att han snart skulle få komma hem..

Det fick han aldrig göra och jag ångrar att jag inte åkte med den dagen som blev den sista han sågs i livet..