Igår stod det i NP.
Jag läste den först imorse, just igår kändes det för jobbigt. Så jag försökte ignorera det, men nu så läste jag. Det är såklart jobbigt, det är som att det hålet i mig drar ihop sig för att sedan växa lite lite. Nu har det gått tio år. Det känns fortfarande som det var igår. För tio ¨år sedan var det ju igår och alla var i chock. Dagarna som följde var inte roliga. Min lillebror var precis nyfödd. Samma dag de kom hem från BB, så kom nyheten. Den svarta nyheten.
Så som sagt, den här veckan har alltid varit blandade känslor. Jag var bara sju år, men jag var där. Jag var medveten om vad som hände. Jag kommer ihåg chocken jag kände. Jag grät första gången flera veckor senare. Jag kunde inte innan, jag ville inte tro det. Han var min bästa vän, min hjälte. Nu är han min finaste ängel.
En dag ses vi igen, men sålänge finns du alltid hos mig ändå! <3

Här kommer texten från NP.

In Memoriam

Uffe

Tio år har hunnit gå
och vi saknar dig så

MAMMA
Eva, Janne, Pelle
Med familjer