Att jag aldrig lär mig. Jag vet inte hur många gånger jag varit med om att känslor får en att må dåligt. Känslor gör allt komplicerat och förvirrande. Ja vi pratar "kärleks"- känslor. För mig kommer det dock inte som en chock att känslorna faktiskt finns där. Dem har funnits ett tag men jag har ignorerat så gott det går. Känns bara dumt alltihop. Men vad ska man göra? Det går inte att styra dem, att ignorera. När hjärtat värker efter en viss persons närhet fastän det närmsta man kommit är genom kramar och sugande blickar. Ni vet såna som får magens alla fjärilar att göra looper?

Så fort känslor får fart så sätter rädsla och magontet fart. För tänkt om det skiter sig? Om det bara är jag. Då kommer jag känna mig bortgjord som så många gånger förut. Men samtidigt så är jag så trött på att inte känna, jag vill att hjärtat ska värka på ett eller annat sätt. Jag vill känna att jag lever. Jag vill våga chansa, och jag tänker släppa känslorna fria!