Flickan från det blå.

Tänk att några rader tillsammans med en melodi kan sätta igång så många känslor. Minnen flödar och hjärtat bankar djupt i bröstet. Den där känslan som är så bekant. Jag kan ändå inte riktigt sätta fingret på vad för känsla det handlar om, men den är skön.

Den är välbekant och fin.

Från det att en textrad sjungs och nuddar innerörats vägg så skickas miljoner små impulser genom kroppen och sprider en känsla som inte går att beskriva - Den måste upplevas!

Jag vet att jag har flera på min sida när jag säger att utan musik skulle det inte gå att leva! Musik är mer än.. musik. Det handlar om känslor och kopplade till dessa finns massor utav minnen. Bra som dåliga. Men alla lika viktiga! Det gäller att hitta de låtar som framkallar dem på ett fint sätt.

" Sången om flickan
Flickan bredvid mig som viskar hallå
Hon stormar av lycka
Lycka omkring sig för att jag ska förstå
Att hon är flickan från det blå
Ja, hon är flickan från det blå "

Jag har nu de senaste dagarna - Eller senaste veckan kanske man ska säga, varit på dåligt humör. Då menar jag inte lite småirreterad utan nästintill förbannad och tårarna har varit nära många gånger under dagarna. De har även runnit. Det har varit riktigt frustrerande. Jag har gubblat på vad det kan bero på men inte kommit fram till något bra. Tills idag. Då kom jag på det.
Det var meningen att det här skulle vara min sista helg på jobbet. Jag vill pröva mina vingar någon annanstans. Men jag klarar det inte, jag kommer sakna det för mycket. Jag blir förtvivlad bara jag tänker på det. Så jag har kommit överens med min chef om att jag ska komma och jobba när jag kan och vill. Så jag kommer inte sluta, utan bara dra ned på tiderna. Det känns jättebra. Men fortfarande är det som en tyngd i hjärtat. Jag kommer sakna det.
Trots att det är jobbigt många gånger att ta sig dit, helger "försvinner", så älskar jag det. Mest av allt kommer jag saknar de underbara personer jag jobbar med. Speciellt en som jag fäst mig vid lite extra.
Jag vill inte dela dem med några andra är min känsla nu. Men jag måste det, jag kan inte jobba där jämt och föralltid. Det kanske låter töntigt, jag förstår det inte själv. Men om man börjar gråta vid tanken på att aldrig mer jobba på ett ställe så måste det ju betyda något. I mitt fall att jag älskar det. Jag har ändå jobbat där ett år nu och det är klart man gör det till en del av sig själv.

Men jag kommer inte lämna dem, eller pizzerian.

Måndagens Outsiders handlade om människor som på ett eller annat sätt inte "passade" in i människoidealet. De stod ut ifrån allmänheten. De var outsiders.

Men det var inte det som rörde mig. Utan det slog mig plötsligt under programmet att alla som medverkade sa något i stil med; "Jag ville inget annat än att hitta någon och bli kär i." eller "Jag tänkte att jag aldrig skulle få någon." Allt verkade kretsa kring kärlek och att hitta den rätta. Är det verkligen så? Att allt kretsar kring kärlek? Nu menar jag inte kärleken till kompisar och familjen utan till en "partner". Är det så livsviktigt att hitta den?

Nu kanske jag låter helt anti-kärlek men så är det absolut inte. Jag älskar kärleken men man får inte ta den för allvarligt. Men kanske är människan byggd till att leva tillsammans med en annan, vad vet jag?

Att bygga upp hela sitt liv kring den är att överdriva. Det finns så mycket mer att hämta i livet. Mer att uppnå än att hitta någon att älska. Alla människor är unika och vi finns här för att åstadkomma saker. Att hitta någon att dela allt med ser jag som en bonus, ett stort plus. Jag tror att alla människor behöver kärlek, men att allt ska kretsa kring den köper jag inte.

Det här är mina åsikter och dem står jag för. Dela gärna med er av era.
Vad tycker ni? Behöver vi kärlek för att överleva?

Efter ett förhållande är väl standardfrasen "Jag ska aldrig mer ha ett förhållande." eller "Jag ska vara singel lääääänge nu!" . Jag vet iallafall att det är vad jag säger. Man blir helt utmattad och mör utav ett förhållande, speciellt om det innehåller mycket krångel.

Efter det senaste så sa jag att jag inte ens ville ha ett förhållande igen. Jag ville vara ensam och fri - göra vad jag vill, på bara mina villkor. Det har jag gjort under en period nu och det har varit jätteskönt.

MEN.. alltid ett men.
Nu har jag börjat sakna närheten av en annan person. Den speciella kontakten mellan två. Att veta att det faktiskt finns en person där ute som betyder lite extra, som man tycker om lite mer än andra. Innerst inne är jag en sucker för kärlek.