"Idag och vissa eller många dagar så känner jag mig helt misslyckad och äcklig och ful.. Jag kan inte hjälpa det. Jag känner mig fet och har börjat äta mindre och träna mer, jag måste gå ner i vikt.  Jag har inte direkt någon jag kan prata med det här om, ingen förstår. Det är ingen som märker något för jag visar det inte. Jag försöker verka så glad som möjligt. Men jag vill ändå att någon ska veta. Kompisarna och Johan är det som får mig att orka med det här. Nu när jag har Johan som älskar mig så är de bra dagarna 4 av 10 istället för 2 av 10. Det är alltid något!"

Fy satan i helvete vad ledsen jag blir när jag läser det här. Var det verkligen jag som satt och skrev detta den 8/9-04? Jag var fan bara 14 år, det ska inte behöva vara så då. Jag läste redan innan att jag var ledsen över min farbror och en kompis som flyttat.Jag har förträngt att det redan började då.

"Du krossade mitt hjärta och du krossade mig. Mina tårar kommer aldrig sluta rinna!"

Det tog ett och ett halvt år för mig att komma över dig, fan.
Du gjorde mig så illa. Jag tror inte att du någonsin kommer förstå eller vill förstå det.

"Mitt liv är ett helvete, allt är skit, ingenting känns rätt! Jag är helt misslyckad, jag behövs inte här. Jag känner mig inte älskad. Han släppte bomben. Allt brast i miljoner bitar. Jag har knappt pratat med mamma och pappa på flera veckor, jag vill inte äta och så har jag gått ner i vikt. Jag orkar inte vara med kompisar längre, jag mår för dåligt."

Helvete, att jag mådde så. Det gör ont att läsa, men det känns som att jag måste.
Måste ta reda på allt som var grunden till hur jag mådde.
Om jag bara visste då hur det skulle bli. Hur jag skulle må lite mindre än ett år senare..

"tårar, tårar, tårar.. Hur många har man? När tar dom slut? Tillslut börjar man väl gråta blod.
Ensam, jag känner mig ensam. Vad är det för fel på mig? Vart i livet gick det fel? JAG VILL VETA! JAG MÅR FAN INTE BRA!! Alla dagar jag mår "bra" är ett spel, ett jävla skådespeleri där jag har huvudrollen. Jag orkar inte mer, vad är meningen med livet? Jag ska ju endå dö en dag, varför inte skynda på det? Jag vill inte må så här, snälla."

Det här är skrivet i maj 2005.
Shit vad jobbigt att läsa, nästan som att uppleva det igen. Den smärtan och illamåendet jag kände hela tiden.
Härifrån gick det bara utför. Vill inte lägga ut något mer av det som finns skriver mellan dessa två. Det är alldeles för privat och jobbigt. Tycker endå att jag delat med mig ganska bra med tanke på vad det handlar om!

"Jag träffade kuratorn som är bajs idag. Hon gör bara allt värre med sina äckliga frågor. Vill hugga henne med sin egna penna! Jag träffade också en läkare som "bedömde" mig och han sa att jag ligger på gränsen till en "Allvarlig depression" och så sa han att jag ska fundera på medicin. Fan heller. Mamma och pappa vet också nu, det känns bra och dåligt. vi grät massor allihop, mamma sa att dom trodde att dom skule förlora mig föralltid.
Nu har jag lovat att jag inte ska göra illa mig något mer och mamma ska kolla mig. Jag får inte sova hos kompisar på länge. Nu orkar jag inte skriva mer ska sova. "

För er som tänker skriva någon i stil med att jag bara vill ha uppmärksamhet genom att skriva detta så är det fel, men ni får tycka det, absolut. Alla har rätt till sin åsikt.
Men jag gör detta för att på något vis kunna lägga allt bakom mig, acceptera allt på något sätt.
Det är jättesvårt och det har snart gått två år sedan mitt sista "självskadande" ,17/12-05 närmare bestämt.
Jag är jättestolt över mig själv som klarade det mot alla odds. Tack vare mamma till störst del! <3

Så jag gör detta för att kunna lägga det bakom mig helt. Inte för uppmärksamhet!
Idag mår jag bra och har kommit ur de dåliga och mörka tankarna!
Och varför jag lägger ut det här är för att dela med mig lite av vad jag gått igenom, kanske för att hjälpa någon annan, jag vet inte. Kanske för att dela med mig lite av vem jag varit och vem jag är idag!
Jag vet inte, men det känns bra för mig !