Jag har suttit och kollat på One three hill i några timmar under dagen och det känns så verkligt. Det hade kunnat handla om oss, här i Nynäshamn. All drama, alla tankar och känslor. Det kunde varit vi.

     Jag känner igen mig så väl i Brooke. Hennes tankar och känslor, de känns som mina. Hon är rädd för att blir sårad så hon träffar killar, "Friends with benefits" för att slippa det känslomässiga, men ändå blir det känslor inblandade fast ifrån killens håll. Hon slipper inte undan hur mycket hon än försöker. Men trots allt vill hon hitta kärlek, hon vill bli kär. Men rädslan för att bli sårad och lämnad ensam med krossat hjärta hindrar henne.

Jag känner igen mig så väl. Jag är livrädd att bli sårad och lämnad ensam med krossat hjärta. Därför har jag själv valt att vara singel och ensam och jag trivs med det. Men samtidigt kan jag inte förneka att jag ibland saknar kärlek. Men efter att den känslan slagit mig ersätts den genast utav rädsla.

     Jag har ofta hört att "Det är bättre att känna än att inte känna alls." Själv håller jag mig till det motsatta, "Det är lättare att inte känna än att känna!". Men nu vet jag inte längre, vad är lättast egentligen? För det är så att genom att inte tillåta sig själv att känna så dödar man sakta en del av sig själv. Man blir immun mot saker som egentligen betyder något för dig.

Genom att ha sex med någon för att döva känslor, för att glömma så smutsar man ner sig själv. Du sjunker till en nivå där du inte vill vara. Men har man en gång gjort det och känner hur skönt det är att känna känslorna tryckas längre in i dig i takt med att "killen" gör det. Ja, då är du fast! Du tar till sex istället för att konfrontera känslor och minnen. Du använder sex som en sorts terapi. Men det är som droger, du blir beroende snabbt! Och det slutar inte växa förrän du en dag tar tag i det verkliga problemet. I flera fall har jag gjort det. Fallen kunde varit fler, men på något sätt har jag lyckats undvika det, ett antal gånger. Men det är svårt, för det är ju ett sånt enkelt sätt att slippa undan.

Jag har ingen aning om varför jag skriver det här, kanske är det ett dumt val. Men på ett sätt vill jag dela med mig utav det. Visa att jag faktiskt inte är mer än människa. Jag har problem som alla andra, som jag bråkar med. Jag gör misstag precis som alla andra. Jag är inte rädd för att dela med mig. Det jag är rädd för är att sända ut fel signaler. Att jag ska bli tagen för någon jag inte är. Jag tror att jag nu valt att blotta mig lite för mycket? Men när det inte längre får plats inom mig, ja då måste det ut. Jag hoppas att ingen dömmer mig, jag är ju bara människa.   

     Kanske är det så att jag behöver hjälp att inse att jag inte behöver sex för att bli hel som människa? För man känner sig så mycket större och starkare efter en omgång i sängen eller vart man nu väljer att utföra det. Det är ett enkelt sätt att säga "Hej, jag mår bra!"   

     Genom att göra som jag gjort och faktiskt gör så förstörs sex. Något som man ska njuta av är för mig.. bara sex!