Våga älska livet

Det är många personer som kämpar varje dag med olika saker, men för det mesta handlar det om smärta och sorg. För något de förlorat eller något de aldrig haft.
Alla har vi olika bagage att bära, men inget är mindre viktigt. För det som verkar som något litet jämfört med något annat kan vara så oerhört svårt för personen att bära. Det är inte storleken på smärtan som räknas, det är just att smärtan finns där, att man måste bära den varje dag.

Jag kommer ihåg när jag gick och pratade med en kurator 1-2 dagar i veckan.
Hon fick mig att känna att mina problem inte var värda något. Hon sa alltid saker i stil med "Du är inte ensam om det här." Det kändes då som att bara för att jag inte var ensam om det, är det då mindre viktigt? Måste alla ha unika problem för att få den respekt och hjälp man behöver? Det var aldrig livshotande, men vad visste hon? Hon ringde inte ens när jag uteblev från möten.  Det är inte proffesionellt. Jag kunde lika gärna gett upp livet vid den tiden. Men hon brydde sig inte ens om att slå mitt nummer och fråga varför jag inte kom.


Det är många ungdomar som kämpar för livet varje dag.
De bollar med tankar som "Är det värt att leva?", "Vad är meningen med livet?". Exakt de frågorna snurrade i mitt huvud. Jag tänkte att jag aldrig skulle finna ett svar och att det då inte fanns någon mening med allt. För varför ska man leva om det inte finns någon mening med livet?

Det är klart att det finns en mening med livet, annars hade vi ju aldrig kommit till världen.
Vi blev till för att leva och göra det bästa av vår tid här. "Livet är kort jämfört med döden."
Men det är otroligt svårt, för ingen är någonsin beredd på livets alla frågor och alla problem som kommer att dyka upp.

"Man ska inte stoppa folk som vill ta livet av sig.
då förhindrar man dom ifrån att nå sin dröm"


Jag såg detta på en persons helgon, nämner inga namn. Men det sårade mig.
För mig är det oförståeligt att man kan tycka så. Jag tycker att man ska göra allt som går för att försöka hindra självmord. Det är bara en egoistiskt utväg ifrån livet. Det skadar och sårar alla i omgivningen.
Och det är väl ingens dröm att dö? Deras dröm är ju att leva, att en dag ta sig ut ur mörkret och må bra.
Men de ser ingen utväg och mår för dåligt för att fortsätta kämpa.
De tar bara den lättaste vägen ut som också är den fegaste.

Jag säger nu inte att jag är en expert på området för det är jag absolut inte, men eftersom att jag själv varit inne i det där mörka och har upplevt smärtan efter en persons självmord, så har jag en viss förståelse och erfarenheter av det. Jag har även något som alltid kommer påminna mig och hur jag mådde, något som aldrig kommer försvinna. Så jag är märkt av det för livet och jag ångrar det. Men det är gjort så det är bara att leva med det!

När man väl hittar en utväg ur det så fortsätter kämpandet, det är ingenting som försvinner på en dag utan det är en process som pågår hela livet. För har man en gång varit där så är det otroligt lätt att falla dit igen. Det är lättare än att ta itu med problemen direkt. Det är inte lika jobbigt att bara ge upp. När man känner att nej nu ger jag upp. Det är då man ska kämpa. Kämpa då som aldrig förr, för att aldrig sjunka ner igen. Varje gång man övervinner och tar itu med problemen så känns det bättre och det kommer gå lättare för varje gång.

Det är inte fel att hata livet och vilja ge upp. För det gör alla ibland.
Men man måste även våga älska livet och älska sig själv för den man är.
Man måste ta till vara på de lyckliga stunder och de personer man älskar.

Så till er alla,
VÅGA ÄLSKA LIVET!
 

2007-07-17 @ 20:56:38 Allt och ingenting Permalink

Kommentarer

Postat av: Anonym

Hej igen !
Jag måste säga att du har med denna blogg stigit i mina ögon ,du har förstått att det finns problem och sorg men även roligt och glädje med livet .
Att det inte bara är en lek utam man måste jobba och ta glädje med sorg ,meningen med livet är att man utvecklas och ger och får tillfredsställese av omgivningen vilken kan
vara bind och döev.
Sen måste jag säga att den kuratorn skulle ha en spark i baken till och med jag skulle kunna bättre kram Ps om du vill vet du var jag finns Ds

2007-07-18 @ 18:12:08
Postat av: Anonym

Om man famlar i mörkret men inte vågar börja sin klättring uppåt, man vet inte vart man ska vända sig eller vart man ska ta vägen. Hur gör man då?

2007-07-18 @ 20:55:05
Postat av: mojsan

svar till anonym 1:
Åh tack, kul att höra!
Allting har två sidor, bra och dålig.
Man måste hitta sitt sätt att hantera det och leva med det!
Men jag tror det går bara man verkligen har viljan!
Jo, hon gjorde bara allt värre.
Ja det vet jag och tack igen :)

2007-07-18 @ 21:26:51
URL: http://axeln.blogg.se/
Postat av: mojsan

svar till anonym 2:
Det är aldrig lätt, men man får inte ge upp även fast det verkar som det lättaste att göra.
Men fortsätt kämpa och ta hjälp av vem som helst. en familjemedlem, en kompis du litar på eller en person du inte känner som kan finnas som stöd.
Man får försöka tänka på det man faktiskt har och inte vill förlora.
För de personerna man älskar vill man ju inte lämna!?
Jag finns här om det är något.

2007-07-18 @ 21:28:58
URL: http://axeln.blogg.se/
Postat av: Anonym 2

"Du är inte ensam om det här." Det kändes då som att bara för att jag inte var ensam om det, är det då mindre viktigt?
så skrev du i inlägget och skrev sen att men själv känner att ens problem är väldigt stora. Men det är det som jag intalar mig själv hela tiden, eller att "hungersvälten i afrika är mkt värre än mina fjantiga saker som jag oroar mig över" då e det inte lätt att prata med andra, när man känner att bara kommer säga samma sak...

2007-07-18 @ 22:59:04
Postat av: mojsan

svar till anonym 2:
Nej man tror inte att man ska tas på allvar, helt rätt.
Och det svåraste som finns är faktiskt att just be om hjälp. Jag vet det, men ibland måste man om man vill hitta en väg ut.
Man ska heller inte jämföra sina egna problem med tex de svältande barnen i afrika.
För det är problem på olika nivåer.
De problemen som man själv har är ju de som drabbar en själv. Afrika drabbar ju inte en personligen.
Det är många som kommer säga "du är inte ensam". Och ju fler gånger man hör det ju mer börjar man tänka att man kanske bara överdriver och är fjantig. Men ju längre det går ju större blir ju problem.
Och de som säger att man inte är ensam, vad vet dem egentligen? De tar en titt på en och "jaha, du mår så. Jamen det var väl inte så farligt, det är de många som gör."
Dem har väl aldrig själva mått så?
Alla har olika problem och olika känslor.
Ingen är mindre viktigt och därför borde alla bli bemötta med den respekten den förtjänar och alltid tas på allvar. Ingen ska behöva vara rädd för att beom hjälp. Men ändå är det så.
Det är inte rätt att det ska vara så..
Nu blev det ett väldigt långt och invecklat svar.
Vet inte om det hjälper, men jag är som sagt ingen expert men jag försöker och vill gärna hjälpa åtminstonde litegrann.

2007-07-19 @ 10:47:14
URL: http://axeln.blogg.se/
Postat av: Anonym

hej igen från anonym 1
det jag vill säga är att du mojsan har trots ett lång inlägg träffat rätt ,och till anonym 2 vill jag bara säga att det är inte lätt att kravla sig upp från djupet men det går .
Försök ta ett litet steg i taget på ditt sätt ock
försök att hitta någon i verkliga livet eller på nätet som du kan försöka prata med.DU SKALL VATA ATT DITT LIV ÄR LIKA MYCKET VÄRD SOM MITT ELLER NÅGON ANNANS vi hat bara olika förutsättningar från början men LIVET ÄR TILL FÖR OSS kram Ps om du vill finns jag här mojsan vet hur
du isåfall kan komma i kontakt med mej kram

2007-07-19 @ 20:40:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback