Det är många personer som kämpar varje dag med olika saker, men för det mesta handlar det om smärta och sorg. För något de förlorat eller något de aldrig haft.
Alla har vi olika bagage att bära, men inget är mindre viktigt. För det som verkar som något litet jämfört med något annat kan vara så oerhört svårt för personen att bära. Det är inte storleken på smärtan som räknas, det är just att smärtan finns där, att man måste bära den varje dag.
Jag kommer ihåg när jag gick och pratade med en kurator 1-2 dagar i veckan.
Hon fick mig att känna att mina problem inte var värda något. Hon sa alltid saker i stil med "Du är inte ensam om det här." Det kändes då som att bara för att jag inte var ensam om det, är det då mindre viktigt? Måste alla ha unika problem för att få den respekt och hjälp man behöver? Det var aldrig livshotande, men vad visste hon? Hon ringde inte ens när jag uteblev från möten. Det är inte proffesionellt. Jag kunde lika gärna gett upp livet vid den tiden. Men hon brydde sig inte ens om att slå mitt nummer och fråga varför jag inte kom.
Det är många ungdomar som kämpar för livet varje dag.
De bollar med tankar som "Är det värt att leva?", "Vad är meningen med livet?". Exakt de frågorna snurrade i mitt huvud. Jag tänkte att jag aldrig skulle finna ett svar och att det då inte fanns någon mening med allt. För varför ska man leva om det inte finns någon mening med livet?
Det är klart att det finns en mening med livet, annars hade vi ju aldrig kommit till världen.
Vi blev till för att leva och göra det bästa av vår tid här. "Livet är kort jämfört med döden."
Men det är otroligt svårt, för ingen är någonsin beredd på livets alla frågor och alla problem som kommer att dyka upp.
"Man ska inte stoppa folk som vill ta livet av sig.
då förhindrar man dom ifrån att nå sin dröm"
Jag såg detta på en persons helgon, nämner inga namn. Men det sårade mig.
För mig är det oförståeligt att man kan tycka så. Jag tycker att man ska göra allt som går för att försöka hindra självmord. Det är bara en egoistiskt utväg ifrån livet. Det skadar och sårar alla i omgivningen.
Och det är väl ingens dröm att dö? Deras dröm är ju att leva, att en dag ta sig ut ur mörkret och må bra.
Men de ser ingen utväg och mår för dåligt för att fortsätta kämpa.
De tar bara den lättaste vägen ut som också är den fegaste.
Jag säger nu inte att jag är en expert på området för det är jag absolut inte, men eftersom att jag själv varit inne i det där mörka och har upplevt smärtan efter en persons självmord, så har jag en viss förståelse och erfarenheter av det. Jag har även något som alltid kommer påminna mig och hur jag mådde, något som aldrig kommer försvinna. Så jag är märkt av det för livet och jag ångrar det. Men det är gjort så det är bara att leva med det!
När man väl hittar en utväg ur det så fortsätter kämpandet, det är ingenting som försvinner på en dag utan det är en process som pågår hela livet. För har man en gång varit där så är det otroligt lätt att falla dit igen. Det är lättare än att ta itu med problemen direkt. Det är inte lika jobbigt att bara ge upp. När man känner att nej nu ger jag upp. Det är då man ska kämpa. Kämpa då som aldrig förr, för att aldrig sjunka ner igen. Varje gång man övervinner och tar itu med problemen så känns det bättre och det kommer gå lättare för varje gång.
Det är inte fel att hata livet och vilja ge upp. För det gör alla ibland.
Men man måste även våga älska livet och älska sig själv för den man är.
Man måste ta till vara på de lyckliga stunder och de personer man älskar.
Så till er alla,
VÅGA ÄLSKA LIVET!