Har ni någon gång haft en känsla i kroppen som liknar tomhet och det känns som att ni gått vilse i er själva?
Den väg som förut var så rak och utlagd är numera upp och ner och ligger bakom kullar och träd ungefär.
Vägen ni ska gå är gömd, ni har tappat bort stigen och vet inte längre vägen. Jag har tappat kompassen.
Jag är vilsen. Jag vet inte vart vägen är.
Jag står still och trampar, väntar på att vägen ska visa sig igen.
Det är ett stort tomrum i mig, ett hål i hjärtat.
Jag mår inte bra just nu av olika anledningar.
Det är massa som händer runt omkring mig och i mig.
Jag vill ha svar på alla mina frågor, men vem finns där för att svara på dem?
Hur ställer man frågorna på ett bra sätt? Hur får man en annan att förstå sin oro, sina känslor?
Det är för mig omöjligt.
Jag är som sagt fast.
Jag behöver hjälp att hitta vägen ut.
Jag behöver dig älskling. Du måste förstå det, ta det jag säger på allvar.
Jag är inte den som ber om hjälp, men nu gör jag det. Jag behöver din hjälp. Vi måste hjälpa varandra för våran skull!
Jag älskar dig för evigt.
Oavsett vad som händer är du alltid en del av mig och det vet du.