Påtal om det här med rädsla för att be om hjälp.
Jag har fått en del kommentarer på mitt inlägg "våga älska livet" och vissa var faktiskt lite skrämmande så jag har valt att inte göra dem synliga för er andra. Det känns inte rätt!

Jag blir ledsen när jag läser det.
Jag vill kunna hjälpa, för jag vet på ett ungefär hur det är, hur det känns.
Att ha den där rädslan inom sig, att inte våga ta steget och be om hjälp. Att inte våga släppa taget om mörkret och klättra sig upp mot ljuset. För vad händer när man når ljuset? Slutar det att göra ont? Eller kommer det nya smärtor? 

Som jag skrev förut. Det är en process som pågår hela livet.
Det tar tid att läka såren, men låt det göra det. Rusa inte igenom det så att du inte hinner tänka.
Ta tid på dig att bearbeta och reflektera över alla känslor och tankar.

Men det viktigaste, gör det inte ensam.
Ingen ska behöva gå igenom något sådant ensam, det klarar man inte.
Man kanske tror att det är lättare ju färre man släpper in. Jag var en av dem, jag ville inte att fler skulle lida.
Jag trodde att jag skulle klara mig själv, men så fel. Det blir bara jobbigare, först när man vågar be om hjälp och får hjälp så kan man börja resan mot ljuset. Man behöver all hjälp och stöd man kan få.
Det spelar egentligen ingen roll från vem, jag fick till en början en viss hjälp av vänner och internetvänner som jag aldrig träffat. Bara att få stöd hjälper mer än man tror. Men det som hjälper allra mest är mamma och pappa. Deras varma omfamningar och varma ord. Deras försök att förstå och försöka hjälpa och hitta roten ur problemet. Det är dem som är den största källan till tillfrisknande!

Var aldrig rädd för att be om hjälp.