Jag tycker faktiskt att skolan kan börja igen. Jag orkar inte gå runt såhär med dåligt väder och svikna sommarplaner. Då kan jag lika gärna gå från klassrum till klassrum och få in de rutinerna igen. Träffa klasskompisarna!

I våras så sa vi kompisar att vi verkligen skulle träffas mycket i sommar för att hålla ihop.
Och det här skulle blir den bästa sommaren nånsin! Efter förra sommaren kändes det som något svårt att uppnå, men jag hade ändå hopp, jag såg fram emot sommaren som skulle bli den bästa med de bästa personerna!
Men så besviken man kan bli.

För det första så har den "tropiska värmen" inte ens tittat hitåt.
Vädret har hånat oss och skrattat sitt äckliga skratt rakt upp i ansiktet på oss.

För det andra så faller vi. Vi faller och ingen verkar se det eller bry sig.
Är det bara som jag tycker det eller faller vår grupp samman?
Jag vill ha det som förut, som förra sommaren då vi umgicks i stort sett varje dag.
Då ville alla träffas, nu är det ingen som anstränger sig alls.

Kanske tas alla förgivet. Att vi finns där även fast vi inte träffas. Men så är inte verkligheten. Sanningen är en helt annan.

Vi som skulle träffas mycket. Vad hände med det?
Om man verkligen vill att vi ska hålla ihop så får man fan anstränga sig.
Jag har försökt så många gånger. Jag är trött på att försöka få ihop oss och göra något.
Det är aldrig någon som kan, för de har andra planer med andra personer.
Men om man verkligen bryr sig om att hålla ihop så får man faktiskt anstränga sig lite mer.
Hittils har jag inte sett någon ansträning alls.

Alla i gruppen har pojkvän/flickvän som tar upp deras tid.
Men man kan släppa varandra några dagar, det dödar en inte.
De är inte allt. Vännerna är viktigast i längden!

Är det bara jag som vill hålla ihop?

Jag vill inte att vi ska falla isär, men jag ser det hända. Jag står på avstånd och iaktar det som händer.
Det gör ont att se, för om ett år. Hur ser det ut då? Har vi då glömt bort varandra helt och hållet?
För jag vet att om det fortsätter såhär så är slutet närmre än vad vi tror..