När jag nu tänker tillbaka på året som gått är det stora blanka luckor. Vad hände egentligen 2008? Kanske är det helt enkelt så att ingenting minnesvärt hände där luckorna finns. Så är det nog. Men saker som faktiskt var värt något kommer jag ihåg och de ligger varmt om hjärtat.

Året 2008, vad hände egentligen?
Vi välkomnade det nya året hemma i Nynäs. Rättare sagt, hos Antonia. Vi var ett gäng där som åt mat och drack alkohol (fy på oss). Efter det så är det ganska blankt fram till den 2a april då jag blev myndig och det var en dag jag väntat länge på. Äntligen var den här och det firades med en liten fest med nära och kära.
Skolan slutade och jag & Tessan satte oss, den 8 juni på ett plan till Rhodos där vi spenderande en vecka i värmen. Vi åt god mat, solade och dansade hela nätterna! En resa jag aldrig glömmer.
Förövrigt spenderades sommaren på jobb med mina åldringar. Vilket jag trivdes alldeles utmärkt med!
Den sjätte augusti (ja, jag kommer ihåg datumet) träffade jag och Linus ute på krogen och vi började därefter att träffas. Där någonstans började även mitt sista år på Gymnasiet - Omvårdnadsprogrammet och det har varit den mest krävande terminen i mitt skolliv.
Åter till Linus. Efter att ha träffats ett tag så blev vi den 19 oktober tillsammans och vi kilar stadigare och stadigare för var dag.
Den 19 november är en stor dag detta år. För första gången höll jag ett nyårslöfte och det var att jag skulle ha mitt körkort innan årets slut. Det fixade jag också!

Nu är det december. Nyårsafton. Sista dagen på 2008 och för att göra en liten summering av det som hänt så kan jag säga såhär..

Saker jag är riktigt nöjd med under året:  
- Jag hittade min drömprins och blev kär.
- Rhodos med Tessan. 
- Alla roliga kvällar med tjejerna. 
- Jag tog det efterlängtade körkortet!

Saker jag ångrar/inte är nöjd med: 
- Att jag inte lagt någon tid på träning.  
- All onödig shopping som lett till att jag vissa månader spenderat mer än jag egentligen har.

Är ni nöjd med erat 2008?

Lucia idag då. Grått och trist, men ändå.. Lucia! Idag fyller farfar 79 år och jag ska se om jag klarar av att ta mig till kyrkogården för att tända lite ljus och skänka en extra speciell tanke. Det är jobbigt, men annars ångrar jag mig nog som alla andra gånger som jag inte tagit mig dit. Jag saknar honom bara så mycket och har nog inte riktigt insett att han faktiskt aldrig kommer tillbaka.

Jag ses nog ganska ofta som väldigt tjejig och romantisk.
Visst, till en viss del kan det stämma. Jag är tjejig. Vad det nu betyder? Jag tycker om klänningar, fina naglar, shoppa och att kolla på drama!

Romantisk.. Nja, det vet jag inte. Fast, alla har nog sin egna syn på romantik. Vad det faktiskt innebär! För mig har det alltid betytt att man gör någon extra speciellt för sin älskling emellanåt. Att man lägger rosenblad på sängen och äter chokladdoppade jordgubbar samtidigt som man dricker champagne och berättar för varandra hur mycket man tycker om den andre.

Jag önskar att jag var lite mer romantisk. Att jag kunde uttrycka mina känslor på ett sätt som fick min partner att känna sig speciell. Att jag kunde få honom att känna sig som den enda för mig. För när jag väljer någon att vara tillsammans med, någon att släppa in på mitt heligaste - mitt hjärta, då är han bannemej den enda och det vill jag att han ska känna.

Om det är så man är som "tjejig" så är jag nog det. Men det har inte alltid varit så.

Jag har alltid varit mer "killig" om man säger i de sammanhangen. Livrädd för känslor och att släppa in någon på livet. Att visa mig sårbar för en annan person.

Att vara rädd för att gå in i ett förhållande med någon annan visar bara på en osäkerhet om sina egna och även den andres känslor och vet man inte vad man känner så gör man nog bäst i att låta bli att ta det ett steg längre. Det är något jag lärt mig, för att göra något man inte är säker på slutar bara på ett sätt - pannkaka!

Men självklart är det läskigt att släppa kontrollen och låta sig svepas med av sina känslor. Kärlek är känt som något underbart men ändå något så fruktansvärt. Du blir så oerhört sårbar och blottad. Och det är skrämmande.

Men i det stora hela så handlar det om att våga. Att våga chansa, för tänk så underbart det kan bli! Idag känner jag en stor mognad och säkerhet vad gäller mina känslor. Jag är tjejig! Jag vill ha ett förhållande. Någon som jag kan kalla Min. Jag vill släppa in någon på livet och det har jag gjort. Linus är den jag släppt in och jag har aldrig varit mer säker på mina känslor än jag är idag!

Är det fler än jag som tycker att gymnasiets tredje och sista år rent utsagt suger? Det har visat sig vara helt värdelöst. Alla kurser är repetition på någon annan kurs och det är upprepande och urtrist. Ingenting nytt som man vill lära sig. All motivation som man hade ett tag under tvåan försvann första veckan den här terminen och mer och mer har den försvunnit. Nu vill jag bara att jullovet ska komma och stanna läänge. Sedan är det dags för praktik under tio veckor och det ser jag verkligen fram emot. Gud så skönt att slippa skolan och få en massa erfarenhet på köpet!

Jag skulle vilja leva på känslan..

Men så är man bara människa. Och vi människor nöjer oss aldrig, vi vill bara ha mer hela tiden. Vi ger inte upp förrän vi fått det vi vill ha till 100%. Då, då kanske vi kan nöja oss. Om inte, ja då fortsätter vi att jaga efter det vi vill ha. Men hur skulle det vara om vi faktiskt nöjde oss när vi får det vi vill ha? En känsla, en person? Personligen tror jag inte att man skulle må bra av det. Visst kan man vara nöjd med hur man lever och nöjd med det man faktiskt har. Men jag tror inte att man kan vara nöjd till 100 % och vara helt lycklig. För den dagen vi är det, så har vi inte längre något att drömma om. Något att se fram emot och kämpa för. En person sa något liknande;
 "Lycka är ett tillstånd". Det ligger något i det. Vissa stunder kan man verkligen känna att man är lycklig. Men om man då tänker efter? Hur vet man att man är lycklig? Är det att ha allt du drömt om? Eller är det att få leva ett bra liv, med personer du älskar? För mig är lycka något man tillåter sig själv att känna. Men för att känna lyckan så måste man även ha motgångar. För dem gör dig starkare och du lär dig att känna när du faktiskt mår bra. När lyckan kommer så vet du vet. Ingen behöver förklara för dig hur den känns. Du kommer bara att veta. Det jag egentligen ville komma fram till är; att när du väl fått det du vill ha, när dina drömmar blivit verklighet så kommer du alltid vilja ha mer. Men det är bra, för våra drömmar utvecklas hela tiden. Den dagen jag är 100 % nöjd med allt så vill jag inte vara med längre. Då finns det inte längre något att drömma om och det skulle vara en mardröm. Jag vill ha mina drömmar, mina mål och min längtan! För tillfället är jag nöjd, men inte till 100 %. För som alla andra vill jag ha mer.. Och det är vad som får mig att le! Jag vill ha mer..

Jag har suttit och kollat på One three hill i några timmar under dagen och det känns så verkligt. Det hade kunnat handla om oss, här i Nynäshamn. All drama, alla tankar och känslor. Det kunde varit vi.

     Jag känner igen mig så väl i Brooke. Hennes tankar och känslor, de känns som mina. Hon är rädd för att blir sårad så hon träffar killar, "Friends with benefits" för att slippa det känslomässiga, men ändå blir det känslor inblandade fast ifrån killens håll. Hon slipper inte undan hur mycket hon än försöker. Men trots allt vill hon hitta kärlek, hon vill bli kär. Men rädslan för att bli sårad och lämnad ensam med krossat hjärta hindrar henne.

Jag känner igen mig så väl. Jag är livrädd att bli sårad och lämnad ensam med krossat hjärta. Därför har jag själv valt att vara singel och ensam och jag trivs med det. Men samtidigt kan jag inte förneka att jag ibland saknar kärlek. Men efter att den känslan slagit mig ersätts den genast utav rädsla.

     Jag har ofta hört att "Det är bättre att känna än att inte känna alls." Själv håller jag mig till det motsatta, "Det är lättare att inte känna än att känna!". Men nu vet jag inte längre, vad är lättast egentligen? För det är så att genom att inte tillåta sig själv att känna så dödar man sakta en del av sig själv. Man blir immun mot saker som egentligen betyder något för dig.

Genom att ha sex med någon för att döva känslor, för att glömma så smutsar man ner sig själv. Du sjunker till en nivå där du inte vill vara. Men har man en gång gjort det och känner hur skönt det är att känna känslorna tryckas längre in i dig i takt med att "killen" gör det. Ja, då är du fast! Du tar till sex istället för att konfrontera känslor och minnen. Du använder sex som en sorts terapi. Men det är som droger, du blir beroende snabbt! Och det slutar inte växa förrän du en dag tar tag i det verkliga problemet. I flera fall har jag gjort det. Fallen kunde varit fler, men på något sätt har jag lyckats undvika det, ett antal gånger. Men det är svårt, för det är ju ett sånt enkelt sätt att slippa undan.

Jag har ingen aning om varför jag skriver det här, kanske är det ett dumt val. Men på ett sätt vill jag dela med mig utav det. Visa att jag faktiskt inte är mer än människa. Jag har problem som alla andra, som jag bråkar med. Jag gör misstag precis som alla andra. Jag är inte rädd för att dela med mig. Det jag är rädd för är att sända ut fel signaler. Att jag ska bli tagen för någon jag inte är. Jag tror att jag nu valt att blotta mig lite för mycket? Men när det inte längre får plats inom mig, ja då måste det ut. Jag hoppas att ingen dömmer mig, jag är ju bara människa.   

     Kanske är det så att jag behöver hjälp att inse att jag inte behöver sex för att bli hel som människa? För man känner sig så mycket större och starkare efter en omgång i sängen eller vart man nu väljer att utföra det. Det är ett enkelt sätt att säga "Hej, jag mår bra!"   

     Genom att göra som jag gjort och faktiskt gör så förstörs sex. Något som man ska njuta av är för mig.. bara sex!

Jag satt nu och pratade med Oscar på msn och vi kom av någon anledning in på samtalsämnet Yrken. Jag fick då upp en massa pop-ups i hjärnan. Varför ska man lägga ner tid, ork och tålamod på att plugga vidare till något "högre"? Visst, man kanske har större mål med sitt liv, men om man är nöjd då? Om jag är nöjd med att vara undersköterska (när jag är klar), om jag trivs med att jobba på ett demensboende. Är det något jag ska skämmas för? Är jag mindre "värd" för att jag väljer det jobbet? För att jag inte vidareutbildar mig till något "bättre"?

     För mig finns det jag behöver på den nivån. Att kunna hjälpa en annan människa till ett bra liv, att göra deras vardag lite lättare, sprida lite ljus i tillvaron. Att få ett leende och en kram som tack är helt underbart! Det finns nog ingenting bättre.

     Jag blir rent förbannad på de idioter som kan stå och säga "Ja men dem är ju gamla/handikappade/sjuka, varför ska dem ha det bra för?" Ja ditt lilla äckel, varför ska du som är fullt frisk ha det bra för? De om några ska ha det bra, allt de varit med om, stått ut med.

    En annan sak som gör mig arg är att vi inom vården ligger så mycket lägre i lön än tex. Datatekniker. Vad fasiken gör de för nytta i världen? Vad ger dem till mänskligheten? Räddar de liv? Ger dem hjälp till de som behöver, får de se det där tacksamma leendet från en svag liten tant eller ett funktionshindrat barn? Nej nej och åter nej.

     Alla människor har olika mål i livet, olika värderingar. Vissa ser underskötersk-
eyrket som något meningslöst. På samma sätt ser jag datateknikeryrket som det, (Kanske handlar det om okunskap?) Men trots att jag inte tycker om det yrket så kan jag visa respekt för de människor som valt att ägna sig åt det. Jag har absolut ingenting emot de personer som valt det yrket. Det är deras val, deras intresse. På samma sätt som att människor är mitt. Vi är båda yrken, vi jobbar och sliter. Är med om framgång och motgång. Slåss mot fördomar.

Det enda som skiljer oss åt är att folk respekterar dem!