Jag gnäller ofta om hur mycket jag saknar min pojkvän. Om hur jobbigt det är, men nu slog det mig att jag har ju ändå honom att sakna.
Värre är det att sakna dem man inte kan träffa, de som inte längre finns i livet.
När jag tänker så, så känns det bara dumt att sitta och gnälla över att träffa en person som man ändå fortfarande kan träffa!

De jag tänker på som jag saknar otroligt mycket som jag inte kan träffa är min Farbror och farfar. De finns inte längre och saknaden är enorm. Vet inte om det någonsin kommer göra mindre ont att tänka att jag aldrig kommer se dem igen. Men jag tror ändå lite på att när jag dör så kommer jag få träffa dem igen. Jag måste tänka så annars blir det alldeles för jobbigt!

Så den saknaden jag känner när jag inte får träffa älsklingen är en bra saknad, som går över när jag träffar honom.
Saknaden efter de andra går inte över utan blir värre ju mer jag tänker på det.

Jag ska tänka på det nästa gång jag gnäller över hur jobbigt det är att sakna Mattias!
Jag får iallafall träffa honom igen!