Linkin Park, ni är för sega

Linkin Park Konsert på Globen i Stockholm. Bäst: Ingen på sittplats sitter ned. Sämst: Den utsmetade emoversionen av Somewhere I belong.

   År 2000 var det inne med stora skjortor, så då hade Linkin Park det. Sju år senare ska det vara enhetligt slimmat, så då har Linkin Park det.
  Ja, och sedan har det inte hänt så mycket mer.
  Intresset för Los Angeles-sextettens första Sverigegig är osannolikt, ett fullsatt Globen vrålar kravlöst. Det är främst det som livnär showen. Som i väna ?Leave out all the rest?, där läktaren blir en himlakropp av mobildisplayer.
  
  Alla har en plåtlåda
  Till det yttre är det genomarbetat, med stor ljusshow och estetisk scen. Längst bak, rytmsektion på en metallplatå. Längst fram, var sin plåtlåda att stå på.
  
  Blundar djupsinnigt
  Framförandet har däremot fått något högtravande. En vana att hellre sluta ögonen djupsinnigt mot taket än att härja exalterat.
  Att lugnt säga något filosofiskt, när vi bara har kommit för rapp neometal.
  Det klär inte.
  Rockballaderna blir ihåliga och sega.
  Alla utom vokalisten Chester Bennington står stilla. Briljant är det i refränghitsen, som i Bleed it out och basiga Faint.