Att tänka på sin barndom väcker många känslor. Men mest av allt lycka och kärlek. Det går inte att skriva detta utan att tårarna rinner. Det blir så starkt, det ligger en så nära. På den allra vackraste platsen - Hjärtat!
Jag längtar tillbaka till tiden när jag var liten, jag saknar det. Då man var mammas allt. Hon skyddade en alltid. Fanns där, alltid alltid. Om man ramlade så var det till henne man gick "Mamma kan du blåsa?", hon blåste och kanske satte på ett plåster och man fick en kram och "det är ingen fara!" . Man gick därifrån med ett leende.
När man var rädd eller ledsen, så gick man till mamma och kröp upp i hennes famn. Hon strök en över håret och kramade om. Man kände värmen från hennes kropp, kände hjärtat slå, hörde hennes andning. Där var man trygg, ingenting kunde göra en illa. Man var hela mammas värld! Man var så stolt över sin mamma. "Min mamma!". Man ville vara som hon. Älska som hon! För ingen kunde vara bättre än min mamma! Hon var hela min värld och jag var hennes. Nu finns mamma självklart där, men inte på samma sätt, inte på samma villkor. Nu måste jag dela henne med två till. Jag är inte längre hela hennes värld. Jag kan inte längre bara komma och krypa upp i hennes famn när jag är ledsen eller rädd.. Det går inte! Jag vill vara mammas hela värld, men det går inte, dom andra två finns där med, jag älskar dom mest av allt. Men jag vill ha mamma för mig själv ibland, alltid! Känna hennes värme, hennes lukt, hennes hjärta, hennes andning. Inte dela det, med någon! Min mamma, ingen annans. Jag älskar dig mamma! Jag är dålig på att visa det, men det gör jag! Så otroligt myclet! Jag dör utan dig! Du är min värld och jag vill vara din värld! Min Mamma! <3