Mitt hjärta känns miljoner gånger lättare att bära än det gjorde igår.
Det känns som att jag har kommit någon vart i mitt tänkande.
Jag behöver inte mer tid och jag vill inte ha mer tid heller.
Då kan det vara försent..

Jag vet inte hur det kommer bli eller något.
Jag tar bara en chans för att ge det en sista chans.
Mer kan jag inte göra.

Jag gör vad som känns bäst för mig.
Så mycket har jag lärt mig nu, att det jag gör ska jag göra för mig själv.

Det kommer nog bli bra, hoppas jag.
Men blir det inte det så är det okej.
Då har vi iallafall försökt.
Då är alla chanser tagna och det finns inte mer att göra.
Men nu känns det som det rätta och jag vill inte tänka på förut eller sen.
Jag vill bara tänka på nu.
Här och nu.