Varje år mördas tusentals flickor och kvinnor för hederns skull. Tjejerna träffar kompisar och killar emot faderns vilja. Kanske säger de emot honom och skrattar, de lyssnar inte och går sin egen väg. Vilket för fadern är helt oacepptabelt.

Genom att träffa killar har tjejen dragit skam över familjen och hela släkten. Hon har vanärat dem till den grad att de inte längre har någon heder kvar. De manliga familjemedlemmarna skäms och måste försvara sig mot påhopp från andra släktingar. Ryktet om "dottern som går emot fadern" sprider sig till hemlandet där även de släktingarna får skämmas.

Det enda som de kan göra nu är att mörda den kvinnliga medlemmen.
Hans kusin, syster, fru och dotter.
Kvinnan ska raderas ut, inte längre tillhöra familjen. Då ska de få hedern åter.

De manliga släktingarna planerar nu ut hur de ska gå tillväga, för det är ingenting som görs spontant.
Hur ska de göra för att inte väcka för mycket uppmärksamhet? Eller för att inte dömmas för mord? 
Där sitter de och planerar medan tjejen lever i skräck. Varje ljud hon hör är ett hot, varje rörelse runtomkring.

Vad ska hon ta sig till? Finns det ingenting hon kan göra för att återta hedern till familjen? Måste döden var enda utvägen?

Nu har männen bestämt sig, de ska knivmörda henne ute i skogen.
De tar henne dit en mörk natt då ingen är ute. Väl där håller hennes bröder fast henne i ett hårt grepp samtidigt som hennes farbröder gör sig klara för att påbörja det hela.

Fadern står bara och ser på.
Han ser sin dotter huggas med elaka knivar, blodet strömmar och hon skriker i panik.
Hur kan de göra så här?

Nu är hon död och pappan ser på den trasiga kroppen med tårfyllda ögon.
Men vet du ditt svin, du har inte rätt till att fälla de där tårarna. Hon är död och det är ditt fel, din jävel.

Hur fan kan man vara så jäkla sjuk att döda sin egen dotter?
Eller sin familj och släkt. Hur kan de se det som att de får hedern åter, de är nu mördare och förtjänar inte längre att leva.

Hedern försvann i samma sekund ni satt kniven i henne.