Jag vet att vi alla någon gång känner att vi inte räcker till.  vi börjar tvivla på oss själva och på vad vi kan.
Vi glömmer alla någon gång bort vilka vi är!
Vi ser bara felen, våra brister.

Vi känner oss misslyckade och tomma.
Vad har jag gjort? Varför räcker jag inte till?  Detta har vi nog alla tänkt många gånger.
Och vi är inte ensamma, alla tänker dessa tankar och känner dessa känslor många gånger om i livet.
Men jag tycker ändå inte att man ska behöva göra det.
Man ska inte behöva tvivla på sig själv, glömma bort sig själv.

Anledningen till att jag skriver detta är för att jag just nu i detta ögonblick känner exakt såhär.
Det känns som att jag inte räcker till! Jag vill vara mycket mer än vad jag är.
Men det kan jag inte och jag ska inte behöva vara det heller!
Jag är den jag är inte mer, inte mindre.
Och det får alla acceptera! Men den som har svårast att acceptera det är nog jag.
Jag har alltid alltid haft otroligt svårt att tro på mig själv. Och minsta lilla grej kan få mig att tvivla på hela min excistens.

Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv. Jag blir bara arg på mig själv!
Jag får skylla mig själv som tar åt mig av fan allt.
Jag måste lära mig att allt inte är personligt.
En lärare kan tex säga ganska argt, "Många här har inte gjort ett dugg av det ni skulle göra! Ni tar inte saker på allvar." Även fast jag då vet till 100% att jag gjort det jag ska och tillochmed lämnat in arbetet så kan jag ta det personligt även fast det inte har ett skit med mig att göra. Jag hatar det! 

Men en sak vet jag klart.
När en nära person väljer att göra något annat än att träffa dig, då...
Då är det jävlar mig personligt!